Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Det för-historiska tidehvarfvet - XVIII. Ragnar Lodbroks saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
w
Koqqngar, hvilka han alla besegrade. Äfven hans söner vo->
ro qte på härdnadståg, Då de en gång angrepo staden Hvi^
(aby, sattas Ragvald att vakta skeppen, medan de trenne
ftldre bröderna angrepo stadsfolket. Ragvald ledsnade likväl
pnart vid sin overksamma post, och skyndade fram till
striden, der han stupade. Emellertid blef Hvitaby intaget och
förstördt,
Erik och Agnar, som befunna sig hemma samma sommar,
Mefvo af Aslög uppeggade att angripa Eisten Beii och straffa
honom lör hans anslag att förmåla Ragnar och Ingeborg. De
Hda kämparne rustade ut sina skepp och seglade in i
Mälaren. Eisten Beli hade likväl samlat en ansenlig här, hvar-*
med han kringrände sina angripare. Striden blef ganska
hårdnackad. Slutligen stupade Agnar, och Erik blef
öfver-mannad och fången. Då gaf Eisten tecken, att striden
skulle upphöra. Han erbjöd den fångne hjelten frihet och frid,
jemte den unga Ingeborg till gemål. Men Erik svarade, att
han icke ville öfvergifva sin broder i döden. Han fördrog
icke att höfa Eisten kallas Agnars baneman, utan att hämnas.
För sin broders blod önskade han icke köpa en jungfrus
famntag. Med dessa stolta tänkesätt steg han fram för
konung Eisten, begärde säkerhet och frihet för sina öfverblifna
män att draga hvart de ville. Sjelf valde han att blifva ka*
stad på spjut. Eisten biföll hans begäran, ehuru han sade,
att detta var illa för dem begge.
Na nedsaltes en mängd spjut i marken, med spetsarna
uppåt. Erik drog en ring af sin hand, och befallde sina
mån bringa den, jemte hans si&ta helsning, till Aslög.
Derefter blef han fastad på spjnten. I sin dödskamp, då han låg
blödande på spjuten, sjöng han:
Qögt skriar nu korpen Och uthugger mina ögonstenar:
Öfver mitt hufvud, Illa löpar han de många slagna,
Kr$fve^ föd* af mina sår Jag gaf honom i striden.
Då Eriks män hemkommo, tordes de på tre dagar icke
underrätta Aslög om hvad som h^pdt. Slutligen framträdde
de till henne i högsätet, sade, att de voro Eriks och Agnars
likman, öfverlemnade ringen och berättade huru striden gått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
