Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVANTE ÅKER PÅ BÄRG. Ju
han höra Olle, som stod nedanför bärget, och skrek,
så det skallade:
»Svante! Svante!»
Det klack till i Svante, men han förstod ändå
inte riktigt.
»Hvad vill du?» skrek han till svar.
»Kom hem», skrek Svante. »Pappa är så arg
och mamma också.»
Då förstod Svante. Snopen och rädd, åkte han
utför bärget för sista gången. Där nere stod Olle
och trätte.
»Var pappa mycket ond?» frågade Svante.
»Du får smörj», upplyste Olle.
Och som Svante vände sig om, fick Olle tag i
honom och skakade honom.
»Hvar har du gjort af byxorna?» frågade han,
Svante vände sig om. Och då såg han förödelsens
styggelse.
Inte en lapp fans kvar af byxorna baktill. Skjor-
tan och bara skinnet lyste igenom på ett förfärligt
sätt. Nu förstod Svante, hvarför det på slutet hade
gjort så ondt, när han åkte. Men han förstod också,
att det var förbi med alla förhoppningar om en treflig
dag, och att något rysligt väntade honom. Han bör-
jade gråta, först tyst och stilla, sedan öfverljudt.
»’Tjut inte, för då klår jag dig», tröstade ho-
nom Olle.
Men Svante kunde inte tiga. Han grät och snyf-
Gustaf af Geijerstam, Mina pojkar. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
