Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271 —
godt igen, att liksom i ett ögonblick bygga upp,
hvad som endast kan byggas under långa år,
°m bygnaden skall bli säker och varaktig.
Han lade handen på sonens knä, och med
darrande röst frågade han:
»Hvad felas dig? Dölj ingenting för mig.»
Ernst såg upp. Han andades kort och fläm-
tande som efter en stor ansträngning. Och han
Sag ut, som om han tänkt sitta frånvarande som
vanligt, omedveten om det häftiga utbrott, hvil-
hct nu icke längre kunde göras ogjordt.
»Dölj ingenting för mig,» upprepade ad-
junkten.
Ernst lade sin hand på faderns och hans
blick var bedjande.
»Förlåt mig, » sade han. »Jag är visst trött.
Eet var illa af mig att tala, som jag gjort.»
Den tanke, som nyss trängt sig på adjunk-
ten, kom tillbaka. Och nu kom den igen med
sadan kraft, att alla egoistiska betänkligheter
veko. Och med en plötslig ansträngning sade
han:
»Ar det ditt val af lefnadsbana, som plå-
gar dig?»
Ernst teg ett ögonblick, men han såg bort.
Adjunkten ångrade redan sin fråga. Han kände,
att han gissat rätt, och den pinande tanken på
framtiden grep honom. Han tänkte på sonens
stälning, på sin stälning, på hvad folk skulle
säga, hvad hans hustru skulle säga. Och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
