Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 145 —
pastor Simonson och aftonbönen, som vid det
har laget brukade läsas hemma. Han hörde till
dem, som bli ytterst lifliga af ett stort sällskap,
men som inte säga mycket, utan sitta och njuta
för sig själfva af den almänna glädjen, språka
hfligt med sina sidokamrater, men aldrig skrika
tvärs öfver bordet. Han skrattade åt historierna,
klingade med Kumlander, talade med Brulin om
sin son och drack många toddar. Hela tiden
njöt han, och hela tiden var han glad. När
lektor Hallin — försigtigt, med hänsyn till de
icke altid sa utmärkta kassorna — frågade, om
de skulle ha litet sherry på efterrätten vid sexan,
eller om det skulle vara nog med bränvin och
öl, så var det adjunkten, som i det han smac-
kade med läpparna och muntert plirade öfver
till brodern, svarade, att »visst tusan skulle de
ha sherry. Det var ju en bemärkelsedag». Och
så gapskrattade han och tog en half toddy i en
klunk, när han klingade med Kumlander.
Han var som en annan människa. Det var
inte mer den tillgjordt barske läraren, som gall-
skrek i klassen om cado och cœdo. Det var
inte den om sin värdighet måne fadern, som af
fåfänga hämmade glädtigheten i familjekretsen.
Det var inte den nedtryckte familjeförsörjaren,
som gick och bar på ängslande tankar om obe-
talda räkningar och hotande amorteringar. I
detta nu var adjunkten Hallin så fri från alt,
som under många, långa år hade format honom
till den lefnadströtta och ansträngda människa,
Pastor Hallin. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
