Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 107 —
Att umgås med prester hade blifvit henne
ett verkligt behof. Hon ansåg det rent af för
ett af de kraftigaste medlen att underhålla hennes
andliga lif, och hon var outtömlig på uppfinnin-
gar, för att denna källa icke skulle utsina.
Hallins umgicks understundom hos biskopens,
och det var henne en stor tröst att minnas, att
han en gång i ett samtal om, hur man rätteligen
skulle kunna strida mot tidens farliga ande, hade
sagt till henne, att om kyrkans stridsmän hade
många bundsförvandter i hemmen, sådana som
hon, så skulle deras strid vara lättare. Ty hon
beundrade biskopen, därför att han i hennes
ögon mer än en vanlig prest stod nåden nära.
Men i sitt hjärta hyste hon .ibland vissa tvifvels-
mål, som hon dock aldrig skulle hafva velat låta
komma öfver sina läppar. När hon såg på
denna högväxta, resliga gestalt, på hvars bröst
det gyllene korset vid alla högtidliga tillfällen
glänste, när hon såg hans myndiga, befallande
min, hörde hans stämma, som hon vanligen ville
kalla manlig, men som hon understundom tyckte
skar i nästan rått, när hon såg dessa köttiga,
svällande läppar och den kalla blicken i de grå
ögonen, som ibland kunde blicka litet hånfullt ut
under de gråa, buskiga ögonbrynen, då — ja —
då kunde fru Hallin understundom tänka den
syndiga tanken: »Är detta månne, hvad Herran
menade med att taga sitt kors på sig?» Men
när hon någon gång låtit sådana tankar komma
sig till last, förebrådde hon sig det altid. Ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
