Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57 —
ledde upp till skolan, gick en ovanligt liten man
med ett intelligent och vaket utseende. Hans
små skarpa ögon sågo sig lifligt omkring, käp-
pen skramlade mot stentrapporna, och han satte
i fotterna på ett sätt, som antydde ett koleriskt
temperament.
»Tack,» sade adjunkten, och i det han grep
sin Virgilius, gick han hastigt ut i förstugan samt
lyckades komma in i klassrummet, innan rektorn
hann in i förstugan. Lektor Bruhn stälde sig
åter framför kakelugnen med benen i sär, ven-
stra rockskörtet under armen och händerna i
byxfickorna. —
När fru Hallin på gårdagens eftermiddag
blef ensam med sig själf, böjde hon en stund
ned hufvudet mot bordet och grät. Det var
tunga, bittra tårar, framprässade af den sorg,
som är bittrast af alla, och som pinar mest,
därför att den nöter dagligen och icke har något
som upplyfter: nämligen näringssorgen. Hon
förstod mycket väl orsaken till mannens miss-
stämning, och det gjorde henne så ondt, när
det lynnet kom öfver honom, och han därför
kom att gräla med barnen. Ty hon visste, att
barnen kunde icke förstå honom så som hon.
De hade inte sett honom, när han tog hennes
tro för att med henne lefva hela det lif, som
vinkade så rikt och så härligt. De hade inte
sett honom, när han brudgumsklädd och vacker
förde henne genom alt folket, som stod packadt
i kyrkan, och fram till altaret. De hade inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
