Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
gjorde hufvudsakligen ett imponerande, icke ett upp-
lyftande och befriande. Man sade icke: hvilket präktigt
ansigte! utan man sade: hvilket präktigt ansigte detta
skulle kunnat vara; ty något fattades där: den sista
fulländningen, den jemvigt mellan medel och syfte, som
är hvad vi kalla skönhet.
Sten Furu hade velat mycket, önskat mycket, åtrått
mycket och äfven nått mycket, ty han hade aldrig syf-
tat utöfver sin viljas bärkraft och sin förmågas räckvidd,
snarare något närmre, något nedom. Han hade aldrig
eftersträfvat det skenbart omöjliga, aldrig ansträngt sig
till det yttersta, det hade hos honom alltid funnits ett
öfverskott af krafter kvar, som icke togos i anspråk.
Det högsta låg för honom alltid inom synhåll, det stör-
sta kunde alltid mätas med de mått som stodo honom
till buds. Han var en människa, som haft stora fordrin-
gar, starka begär, rika gåfvor och en eggande ärelyst-
nad, — men han hade icke haft några drömmar; så
snart han eftersträfvade något tog det alltid konkret
form för hans sinne; hans tanke saknade så att säga
oändlighetsbegreppet och hans vilja oändlighetssyftet.
Men inom de gränser, hvilka den icke kunde eller
åtminstone aldrig försökt att öfverskrida, hade denna
vilja gjort sig gällande med öfverlägsenhetens makt,
böjt andra viljor efter sina syften, lagt stenarne till rätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
