Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 249 —
finna den andres tanke harmonierande med sin
egen. Därför kunde ingen låta den andre gå
sin egen väg och i resignation taga emot lifvets
lott, som heter att lefva ensam. Därför kunde
heller ingen undgå att känna bitterhet, när han
märkte, hur hoppet sveks. Därför kände hon
min sträfvan att föra henne, dit hon icke ville,
liksom jag kände hennes motstånd, och därför
var också hela vårt lif i ordets egentliga mening
en kamp om kärlek och en kamp på lif och död.
Så länge hade jag lefvat i dödens skugga,
att jag icke längre fann det ens möjligt, att
något annat tillstånd kunde vara mitt. Jag hade
blifvit förtrogen därmed, som den kroniskt sjuke
blir med sina plågor. Skuggan föll icke blott
från den lille döde, som gått bort, utan äfven
från henne, som ville gå. Den kom icke hlott
från det, vi lämnat bakom oss. Den väntade
oss äfven, i det som komma skulle, det som
låg framför oss. De båda skuggorna möttes
på den punkt af lifvets väg, dit vi nu kommit.
De båda skuggorna famnade hela mitt lif, och
mitt fel var, att jag icke förmådde rycka solen
från himlen för att fördrifva den sista.
Detta var mitt fel och min illusion. Ty med
seende ögon såg jag icke. Med hörande öron
hörde jag ej. Jag såg blott min egen önskan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
