Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 149 —
satt och sög in stämningen af denna lilla fläck,
hvilkens alstringstid hade varit, och det blef
honom, som om all jordisk lycka hade bestått i
att få lefva här, till dess att huset föll och
ogräset blifvit odlingens herre, och sedan få slumra
in med byggningen, som föll i ruiner, de gamla
träden, som sjönko murkna och utlefvade ihop,
blifva ett med själfva den ofruktbara jorden,
hvilken äfven den tycktes ha tröttnat på att bära
det, som var bestämdt att gifva lif åt dess
bebyggare.
Här växte syrenerna tätt, gullregnen hängde
praktfullt och tungt ned öfver ovårdade grupper
och rabatter, där pionerna slokade öfvermogna
mot jorden, och rosenbuskarna trängdes för att
få luft. Här fanns allt, hvad min hustru älskade
af stämning och natur. Här fanns något af en
döende melankolisk frodighet, hvilken stämde
med hela hennes själslif. Här gick hon omkring,
som om hon från första stunden varit hemma.
Här glömde vi, att hon själf kännt symptom af
sin gamla sjukdom. Här glömde vi, att lifvet
och människorna slagit oss onda sår, och att
vi själfva värjt oss och slagit tillbaka. Här glömde
vi vinterns tvång och vinterns enerverande nöjen.
Och midt öfver viken hade vi vänner, mellan
hvilkas brygga och vår båtarna gingo tätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
