Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 108 —
Sven kröp upp i mammas knä och smög
sig intill henne. Och han fick oss alla att le
genom tårarna, när han sade:
— Mamma får inte dö ifrån lille klimpen.
Detta sista var ju ett af hans smekord i
familjen, och han använde det själf utan skymt
af medvetande om, att det lät löjligt. Därför
kommo hans ord nästan som ett löfte om lif,
och de lugnade oss.
Men när barnen gått till hvila, gingo Elsa
och jag med armarna om hvarandras lif genom
rummen. Och jag såg, att hon åter tog farväl,
men på annat sätt än för några timmar sedan.
Dagen därpå skulle hon åka till lasarettet.
Men när jag tidigt på morgonen kom ut,
satt Olof i den stora länstolen midt emot
sängkammardörren.
— Har du setat här länge? sade jag
öfverraskad.
— Ja, svarade gossen enstafvigt.
Han hade setat där och tänkt på sin mor
och på, hur allvarligt allting med ens hade
blifvit. För första gången slog det mig, hur stor
han var, och jag tog hans hand som en
jämnårings. Det ryckte till i tioåringens ansikte, men
han kunde ingenting säga.
När vi sedan sutto i droskan var han herre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
