Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma, som gubben hade sagt, både Katrina,
drängen och pigan och därtill båda systrarna.
När Gustaf tog i med nå’nting, så gick det
också med mera fart för honom än för någon annan.
Om han satte sin hand vid plogen, gick det som
en dans för honom att plöja igenom ett åkerfält,
där det växte aldrig så mycket gräs och tistlar.
Gräfde han dike, kom han framåt så fort, att ingen
kunde begripa, hur han bar sig åt. Sprängde han
sten, kom han till botten med borren med en
hastighet, som var oupphinnelig, och han sköt, så att
stenarna dansade om honom i luften. Men allra
märkvärdigast var det, när han körde hästarna. Man
skulle kunnat svära på, att de kände hans hand.
Ty tog han bara tömmarna, så sprungo de små pigga
djuren, så att träden susade förbi, som om de
sprungit i kapp baklänges, och ville de inte genast,
tog han blott ett ryck med tömmarna och smälde
med piskan, och det bar i väg som med
herrskaps-skjuts.
Kort sagdt — Gustaf var lifvet i hela gården,
och om han kanske inte brydde sig så mycket om
andra, så brydde andra sig i stället så mycket mer
om honom. Och det var kanske däri hemligheten
med det välde, han utöfvade, bestod.
Gustaf kunde också berätta historier, och det
var inte fritt för, att han ljög.
När han återvände ifrån skogen, var han bäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
