Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatten i Uppsala slottsruin och Andra berättelser - IV. En fången moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 112 -
bruten för Siri, hon började plågas af en känsla,
som annars mycket sällan hade besvärat henne,
en riktig hemlängtan.
Kort därpå voro de också hemma. När
hon trädde in i salen, var det första som glänste
Siri i ögonen, den lilla bronsstatyn. Med den
stormade de nya, underliga känslorna med
dubbel kraft inpå henne.
När monsieur Terlon dragit sig tillbaka till
sitt rum och herr Wahdel blifvit ensam med sin
hustru, gick han fram till statyetten, hvilken han
en stund ställde sig att betrakta.
»Stackars fånge!» sade han, »banden kan du
icke slita, bojan kan du icke skaka af dig, ditt
lilla bronshjärta bör svida vid den tanken.»
Siri betraktade sin man ett ögonblick, där
hon ännu satt kvar vid det dukade bordet utan
att ha rört något därpå. Plötsligt reste hon sig
häftigt och störtade fram till honom. Med en
nästan krampaktig rörelse slog hon sina armar
om hans hals.
»Förlåt mig!» hviskade hon.
Han svarade ingenting, men hans blick var
öm, och hon läste medlidande däri.
I detsamma hördes det välbekanta ljudet af
en liten späd röst därinne från barnkammaren.
Ögonblicket därpå hade Siri ilat dit in.
Herr Wahdel följde efter. På tröskeln till
kammaren stannade han och betraktade den
grupp, som därinne tedde sig för honom. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
