Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
nens ord — brännmärket för helvetets yttersta gräns, i hvilket min
bundna ande försmäktar. Jag ser i denna kraft bilden af mitt
släktes förlorade oskuld, men sedan också bilden af den
blygsel-rodnad, som skuggan af denna förlorade helgedom alltid uppväcker
hos mig, så länge jag ej är fullkomligt ovärdig mitt släkte. Så
länge jag ej är sjunken ned i djupet, väcker tanken här alltid hos
mig en ny kraft att åter söka efter det förlorade och åter upprätta
mig i mitt fördärf. ’ Vän! Så länge människan är värdig sitt
släktes upphöjda egenhet, språket, så länge hon håller detta i sitt innersta
som ett kraftfullt medel, genom hvilket hon med ren vilja kan yttra
och uppehålla sina mänskliga företräden och därigenom förädla sig
själf, göra sig mera mänsklig, är språket en hög helgedom för
människan. Men när hon ej mer är det värdig, då hon ej bär det
inom sig som ett kraftfullt medel för att uttrycka sina
mänskliga företräden, och då hon ej har en ren vilja att genom språket
göra sig mer mänsklig, blir språket för henne ej något annat än
ett sinnligt upplifvadt villomedel för hennes djuriska natur, ett
medel, hvars användande så småningom leder henne till förlust af
sin mänsklighet, till omänsklighet. Språket blir för henne det första
Och det kraftfullaste medlet till ett förkonstladt fördärfvande af
hennes sedliga och andliga natur och därigenom den första och
starkaste källan till hennes husliga elände och hennes orätta
handlingssätt i det borgerliga lifvet samt den orätt hon däri lider
och de häraf uppkomna, offentliga förbrytelserna, hvarunder hon
samtidigt upphöjer språket till den vanligaste täckmanteln för allt
detta fördärf och all denna förbrytelse. Det är emellertid
oförnekligt, hur djupt språkets fördärf, pratsjukan, ingripit i alla vår tids
världshändelser, hur den i den goda tonen, i hoftonen, i kanslistilen,
i bokstilen, i komedianttonen, i journaler, i dagblad, kort sagdt
öfverallt i vår midt, står där i hela i kraften af sitt fördärf. Det är ett
sakförhållande- i våra dagar mer än någonsin, att denna pratsjuka
uppeggas alltifrån vaggan, upplifvas genom skolorna, starkes genom
lifvet, jag kan säga skaffar sig luft hos oss från predikstolen och
rådstugorna ned till ölstugorna och krogarne, och att alla källorna till
mänskligt fördärf och vår naturs sinnlighet finna i henne sin
medelpunkt, i hvilken de samtliga förena sig såsom i gemensamt intresse,
och därigenom ömsesidigt smitta ned hvarandra. Härigenom och
härigenom allena kan man också förklara den förskräckliga
sanningen: hos fördärf våde människor växer genom språket deras eget
fördärf. Genom det ’blir de eländigas elände ännu större, genom
det blir villfarelsens natt än dunklare, genom det blifva de
illasinnades förbrytelser än mer vidtgripande. Vän! Ännu är Europas
fördärf genom dess pratsjuka i tilltagande. Det hänger på det
innerligaste tillsamman med det på alla delar af våra känslor, vårt
tänkande, våra handlingar ingripande tillståndet af förkonstling och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
