Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den fogel, som sjöng i hans ensamhet om
det vårljus, med hvilket nog åter hon kom’,
hans -»manna», då stundom han svalt.
(Jch derför sitt tal so ofta han slöt:
»den, som älskat af all sin själ,
som glömt, hvad den felande vännen bröt,
men minnes den lycka, han en gång njöt,
han aldrig kan blifva så olycklig, att
han tror på en sista, en evig natt;
han kan le båd’ i ve och i väl.»
När derför ett älskande par- han ser,
blir den gamle som ung igen.
Hans blickar de stråla och munnen ler;
se’n slår han dock blygt sina ögon ner,
som om han sin hemlighet hade förrådt,
som räddes han kylan, sedan han stått
uti solsken och drömt om sin vän.
Sa vandrar han ensam, men nöjd framåt,
och han finner ej vägen lång;
ty skulle han frysa emellanåt
och längta att möta här på sin stråt
en blomma, en blick blott att värmas ut af,
sa hägrar för honom bortom hans graf
detta Eden, som öppnas en gång.
A. Sandaiii..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
