Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första perioden (Gamla tiden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de trädens frukter. Kvinnorna hafva de
gemensamt; ett fast äktenskap finnes ej.»
Denna resa medförde alltså upptäckten af den
Skandinaviska halfön, och därför äger hon ett så
stort intresse, särskildt för nordens folk. Dock
hafva mycket skiftande meningar framställts i denna
sak. Några hafva velat göra Thule till Island,
hvilket är orimligt redan af det skäl att denna ö
på Pytheas’ tid var obefolkad, andra hafva i Thule
sett Shetlandsöarna, men endast på den Skandinaviska
halfön passa de notiser fullt in, som vi äga om
Pytheas’ färd.
Alexanders tåg synes hos grekerna hafva uppväckt
en allmän lust att resa och utforska okända länder,
och flere djärfva resande omtalas från den närmast
följande tiden. Några af dem kunna vara förtjänta
att omnämnas. EUDOXOS från Kyzikos skall i midten
af 2:a årh. f. Kr. hafva kringseglat hela Afrika
från Gades till Röda hafvet; dock ansåg Strabo hela
berättelsen härom vara en dikt. MEGASTHENES var på
290-talet Seleukos sändebud hos en indisk konung och
fick därför ett ypperligt tillfälle att lära känna
landet, hvilket han beskref i ett verk »Indika». Han
meddelade närmare upplysningar om trakterna vid
Ganges och om ön Taprobane (Ceylon), men omtalar
också en mängd barnsagor om människor, hvilkas
öron räckte till marken, om sådana med hundöron
o. s. v. Amiralen PATROKLES seglade på det Indiska
hafvet och lämnade enligt Strabo högst värdefulla
underrättelser därom och om Indien. TlMÆOS från
Sicilien (omkr. 280 f. K.) ansågs för den största
kännaren af västerlandet, som han skildrade i ett
vidlyftigt arbete.
Medan sålunda djärfva resande allt mer utvidgade
grekernas synvidd öfver jorden, voro skarpsinnige
filosofer och geografer sysselsatta med att utforska
jordens form och ställning i planetsystemet samt
lagarna för naturföreteelserna eller med att
sammanställa de från olika håll inströmmande nya
kunskaperna till ett systematiskt helt. Vi skola i
annat sammanhang redogöra för den matematiska och
fysiska geografiens utveckling, men vilja här nämna
några forskare, som väl hafva sin största betydelse
inom dessa områden, men hvilka äfven genom sina
skrifter utvidgat kännedomen om jordytan. Främst står
den underbare filosofen frän Stageira i Makedonien,
ARISTOTELES, (384–322 f. Kr.), hvars namn möter oss
på alla det mänskliga vetandets områden, öfverallt
lysande bland de främste. Så stor var hans insats
i odlingens historia, att världen i mer än ett
och ett halft årtusende såg upp till honom som
till den ofelbare, och endast litade till sådana
forskningsresultat, som icke stodo i strid med hans
och med bibelns uttalanden, ty han var för medeltiden
en auktoritet vid sidan af bibeln. Och äfven sedan
vi för länge sedan lärt oss att lita mera på egna
forskningar och iakttagelser än på Aristoteles,
vördas denne store man såsom historiens största
och allsidigaste lärdomssnille och såsom en af dem,
som fört det mänskliga vetandet längst framåt. Med
den deskriptiva geografien har han dock icke mycket
befattat sig och synes icke ens haft något större
intresse för den. Hos honom träffas de första spåren
af en mening, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
