Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
Hon svarade ingenting, utan såg blott på
honom med en brännande, onaturligt vidgad
blick, vilken slutligen beslöjades, på samma
gång som armarna långsamt lossade sitt grepp.
Så reste hon sig och ledde honom vid
handen bort till fönstergluggen. Det var vinter och
årets första snö låg som ett skimrande täcke
över kullarna.
— Ser du, Olof, så vacker snön är. Se dit bort
över kullarna. Är det ej likt pösande, vita
bolstrar!
Han svarade ingenting och kände sig blott
orolig och underlig till mods. Detta skulle bli
deras sista möte, hade hon sagt och gång på
gång hade han snuddat vid detta ämne, men en
hotande blixt ur dessa underliga ögon hade
skurit av frågan. Han lät tankarna gå tillbaka
och stanna vid varje detalj i denna
besynnerliga kärlekssaga, som varat snart ett halvår.
Aldrig i livet skulle han, den underordnade,
vågat lyfta sin blick till borgens stolta och
fruktade härskarinna, om han ej blivit befalld —
ja, just befalld att komma. Hundra gånger
hade han väl tagit sig om huvudet och frågat om
det var sanning eller dröm vad han upplevat.
Aldrig skulle han vågat yppa en stavelse om
detta för någon och om han gjort det -— vem
skulle ha trott honom? Det var så löjligt ona-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
