Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - År 1859
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter konung Oskar I förrättade jag bouppteckningen
men icke arfskiftet, till hvars uppgörande
öfverhofstallmästaren Braunerhjelm och justitierådet Gyllenhammar i
testamentet blifvit utsedda. Behållningen i boet uppgick
till omkring två millioner kronors värde.
I september månad gaf konungen en middag på
Ulriksdal, till hvilken jag, Manderström, Sibbern och Hamilton
bland andra voro inbjudna. Jag hade då ännu icke hört
talas om att något i fråga om norska ståthållarämbetets
afskaffande var å bane, men kungen tycktes antaga, att
detta var en äfven af mig känd sak och framställde till
mig, efter hvad jag vill minnas i närvaro af Manderström
och Hamilton, en fråga, om det kunde vara någon
betänklighet vid att han i trontalet till det förestående stortinget
förklarade, att om tinget bifölle det från dess förra
sammanträde hvilande grundlagsförslaget om ståthållarämbetets
upphäfvande, så ville konungen sanktionera det. Något
öfverraskad af frågan, inskränkte jag mig till att svara, att jag
ansåg ett sådant offentligt tillkännagifvande i förväg hvarken
lämpligt eller behöfligt, helst kungens afsikt ju kunde under
hand göras känd. Naturligtvis borde jag hafva gjort
kraftiga invändningar, i händelse jag haft någon betänklighet
emot själfva saken. Men det hade jag icke utan ansåg,
att detta stadgande var för Sverige af alldeles ingen nytta,
då det väl knappt kunde mera komma i fråga att tillsätta
en svensk ståthållare, sedan detta underlåtits under trettio
år, äfvensom jag fann det naturligt, både att Norge med
sin ömtålighet skulle önska blifva kvitt en sådan stämpel
af underordnad ställning i unionen och att kungen gärna
skulle vilja ställa sig väl med att i detta fall gå dess önskan
till mötes.
Efter trettio år kan jag icke minnas de närmare
detaljerna af detta samtal, vid hvilket jag då icke fäste synnerlig
vikt, men hvad jag är fullt säker på är, att där icke talades
ett ord om den form, i hvilken en sanktion af
ståthållarfrågan skulle meddelas, och att jag ännu mindre på något
sätt antydde eller medgaf, att hela saken borde betraktas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
