Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Börjad riksdagsmannaverksamhet (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kort därefter invaldes Edvard Carleson i
konstitutionsutskottet för att fylla en uppkommen
ledighet, och som han satt på riddarhuset för
högre nummer än jag, afträdde jag till honom
ordförandeskapet. Tillsammans med honom började
jag utarbeta ett förslag till grundlagsändring,
enligt hvilket adeln skulle utse representanter inom
sig genom val. Jag hade nämligen nu kommit till den
öfvertygelsen, att en representationsförändring borde
ske, och då alla dittills gjorda försök att genomföra
en sådan i större omfång hade snöpligen strandat,
syntes mig, att man borde söka gå de partiella
reformernas väg. Uppslaget till vårt försök var
olyckligtvis en motion, icke af en adelsman utan af
en ledamot af borgarståndet, Brink, som var en adeln
misshaglig person och dessutom gjort sig löjlig genom
sitt yttrande, att Europa hade sina ögon fästade på
Sveriges borgarstånd. För de hetlefrade ungdomarne
på riddarhuset hade det knappt behöfts mera än
denna omständighet för att göra sakens framgång
omöjlig, äfven om den eljest haft några utsikter,
hvilket ingalunda var händelsen. Förslaget hann
icke slutdiskuteras i utskottet, förrän jag lämnat
riksdagen, men blef där antaget, ehuru icke till alla
delar öfverensstämmande med hvad vi åsyftat. Carleson
fann obenägenheten emot förslaget hos adeln så
öfverväldigande, att han ansåg sig föranlåten att
med godkännande af hufvudgrunderna själf reservera
sig emot utskottets betänkande. Detta blef bifallet
af borgar- och bondeståndet men förkastadt af adeln
och prästeståndet. På ridddarhuset bemöttes det
nästan med hån. Det ansågs oförskämdt, att de
andra stånden ville lägga sig uti, huru adeln vore
representerad; och lika litet ville man höra talas
om att röra vid själfskrifvenheten. Ingen enda röst
höjdes för bifall till förslaget och nästan den ende,
som till en del gillade dess hufvudgrunder, var den
ultrakonservative grefve Karl Gustaf Löwenhjelm,
hvilken varnade adeln för att tro, att allt vore
välbeställdt såsom det var. Vid läsning sedermera af
protokollet öfver denna debatt fick jag det intryck,
att det icke vore värdt att vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
