Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL GRIMBERG
Den 14 januari 1801 besvarade konungen af Storbritan-
nien neutralitetsförbundets bildande med bl. a. embargo på alla
ryska, svenska och danska fartyg i engelska hamnar. De för-
bundne måste bereda sig på att med svärdet förfäkta sina rät-
tigheter. Preussen kunde nu kännbart drabba England genom
att besätta Hannover och afspärra Elbe och Weser. Och Haug-
witz gaf på Engeströms förfrågningar om Preussens hållning
högtidliga försäkringar, att det skulle vid anfall från England
uppträda till lands till sina bundsförvanters förmån.1 Gustaf
Adolf skattade ej dessa försäkringar högt. Han skrifver ge-
nom Ehrenheim till Engeström: ”En ministère som aldrig talt
bestämdt, som altid sökt vinna tid och allas välbehag, och som
så mästerligt betäcker sina hemliga afsigter under roler af stun-
dom vänskap stundom rivalité, behöfver göra något mer för
att öfvertyga, än gifva confidentiella löften”.2 3
Slutligen blef emellertid Englands beteende sådant, att
Preussen måste handla — efter energiska påtryckningar från
ryska och svenska sändebuden. Den 23 mars 1801 utslungade
Haugwitz en afgörande not, tillkännagifvande, att Preussen
ämnade besätta Elbes och Wesers mynningar samt Hannover.
— Men preussiska hofvet kunde inför det engelska anföra ett
skäl för denna handling, hvilket förtog skärpan i Haugwitz’
not : man måste förekomma, att Frankrike eller Ryssland besatte
Hannover.3 Så var Preussen i den angenäma ställningen att
kunna fullgöra sina förbindelser mot bundsförvanterna utan
att behöfva få motparten till fiende. I själfva verket tog det
aldrig steget fullt ut, ty handeln med England blef ej riktigt
afbruten. Dess till synes energiska uppträdande gjorde emel-
lertid ett mycket fördelaktigt intryck vid svenska hofvet. Där
stod förtroendet till denna stat högt för ögonblicket4 — för
att sjunka så mycket djupare.
1 Engeströms dep. d. 3 och 7 febr. 1801.
2 C. C. Berlin apost. d. 16 febr. 1801.
3 Ranke, ”Denkwürdigkeiten etc.” I: 444.
4 Detta visade sig bl. a. däri, att svenska sändebudet vid riksdagen i Re-
gensburg instruerades att, på grund af sin konungs aktning och förtroende för Hans
preussiska Maj :t och öfverensstämmelsen i de båda furstarnes intressen, samråda
med preussiska sändebudet ”uti alla frågor, som röra förändringar, sekularisatio-
ner, utbyten och skadestånd inom Riket.” C. C. Regensburg d. 15 april 1801.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
