Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Pastores, Comministri och Skolmän - Thorslanda och Öckerö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
840 Thorslanda.
mästaren Bengt Ström, L. Kjerrulf i Spekeröd såsom ”patruo licet
non natura”, och C. Kj. i Renneslöf ”patruo”. Til Bengt Ström
skrifver han: ”Då sommar kijkar fram och Floræ blomsterknippe
Sin angenäma lucht begynt at sprida ut, Jag äfven plockat har på
Pindo utan prut En liten rosenqvast vid källan Aganippe,
Densamma vil jag nu min morbror kär här gifva”. Syngs varit känd
för predikogåfvor, i gammalmodig och oskrädd stil. År 1740
”försäkras han skriftligen af Pastor i Gustavi om församlingens kallelse
til adjunct, om han kommer hit”. Han och Carl Hummel blifva
nu adjuncter ibm, sedan magistraten förklarat sig nöjd därmed.
Men misnöjd var man i staden med honom, til följd af hans husliga
mishälligheter, 1745, så at man ville ha honom undan ju förr desto
heldre. Manas gång på gång sedan at komma til Gbg och hemta
hustrun samt uphäfva deras ”sjelftagna skilnad”. Inkommen 51 vil
han ej svara och ”säger rent ut at han ledsnar dervid at så ofta
bli inkallad at resa in til Consist:m”. Hustrun, fogligare, nämnde
”at de väl äta tilsamman, men ej ligga tilsammans”, hvilket Cons:m
sade honom vara opassande och böra ändras. Vid Gustafs födelse
1746 skrifver han i Anteckningsboken: ”Herre, omfatta titt kongeliga
barn”. S. å. ”afled en Guds fånge, Lars, som i 15 år hållit vid
sängen”. Nu några utdrag af visitationer. 1747 (Jonas Brags):
”II:o. Efterlysa thett, som bortstulet är, på predikstolen, är tillåteligt.
Men bandlysa obekanta tjufvar, röfvare och mördare, strider emot
KL. K. cap. 6 §1, ty varnades församlingarne, at the aldrig
obetänksamt slijk bandlysning begära, som nu ofta sker”. 1750 fann han
en kyrkostöt nödvändig, ”så väl här som i andra församlingar ...
på thet icke prästen af the vanliga kyrkiosofvare skall blifva i sina
prädikotankar så mycket hindrad . . . kunnandes en sådan betjent
lätt och snart nog blifva lönter med ett par styfver af matelaget
årligen jämte lite annat understöd til högtiderna. Kyrkioherden
för sin person vil gärna contribuera 3 dubbelt”. (Bättre, om han
predikat så at ingen sof.) Alla samtyckte . . . ”at then förste,
som befinnes sofva i kyrkian, bör vara förfallen til kyrkiostöt”.
1751 beslutades mot oseden at med förbön för sjuka bruka at ”troppa
ur stolen”, efter evangelii upläsande, fram til kiockaren.
Kyrkioherden begärde, at socknemännen ville nu öfverlägga och ytra sig
om hans och hans huusfolks varelse under nybygnadstiden på
prestgården. 1752: ”jämväl besörja, at vapenhuset ej längre står ostrukit
af rö färga och tjärra”. Biskopsvisitationer: 55, då öfver texten
1 Pet. 3, 15. P. l. predikar: om vår plikt och skyldighet at svara
hvarjom och enom, som begiärar skiäl til det hopp som uti oss är,
1. Egenskaperna af (sic) den, som bör gifva sådant skäl, 1; helighet,
2) sagtmodighet, 3) fruktan; 2. För hvem; 3. Sjelfva saken, för
hvilken bör göras redo. D. 3 68 öfver evangelium: ”Den hel. Andes
7 härliga och trösteliga namn, som komma öfverens med de 7 Andens
gåfvor, hvilka Guds församling beder om i psalmen 178 v. 7.” Vid
stämma 1773 anmärkte han, at ”prestgårdstegeltakets bristfällighet
är så stor, at . . i rägnväder kyrkioherden med hvad främmat han
förer til sig hvarken kan äta en bit på bord, icke häller kan ligga
utan droppeskjul i sängen”. — Oppositionen 1760: ”hvarpå Stabæus,
förste motståndaren, höll hela förmiddagen ut med eld och salfvor
emot en enda sak, rörande frågan, om den timeliga döden är något
syndastraff? Ingen kan neka, at ju nämnde kyrkoherde liknade i
alla mål en academisk härjare och förde sig tappert up” (J. Rosén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
