Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÄSLISA 251
lighetsfull angående ier rike onkel? Tanken på honom
hade dock bort göra er utomordentligt
förhoppningsfull.
Den unge diplomatens ansikte fick plötsligt ett
egendomligt stelt uttryck. Han lutade sig framåt och sade
med dämpad röst:
— Tillåt mig, fröken Josefine, att vara
fullkomligt uppriktig mot er! Vad ingen annan människa
någonsin skall erfara och vad jag bevarar som min
djupaste hemlighet, det skall jag meddela er såsom bevis
på min förtroendefulla tillgivenhet.
Josefine stirrade andlös och bävande på honom.
Men d’Ouchy fortfor viskande:
— Den där onkeln i Bretagne var icke rik och
jag väntade icke att få ärva några gyllene skatter av
honom. Jag visste att jag endast kunde hoppas få
ett litet obetydligt kapital. Men jag hade beslutit göra
denna lilla summa till mitt livs öde. Ett lyckligt liv
eller en hastig död skulle den bringa rnig. Jag ville
kasta den i vågskålen och sätta mitt allt på ett enda
kort. Ännu för ett år sedan skulle jag ha ansett detta
som ett vansinne, ty då kände jag intet mål som skulle
varit värdigt ett sådant hasardspel. Men, liksom en
människas öde ofta avgöres i eit enda ögonblick, så
bestämdes också mitt av ett par Wå flickögon, vilka
togo hela min själ, hela mitt hjärta tillfånga.
Passionen grep mig som en vild feber, jag var fast besluten
att våga allt för min kärlek, att bereda mig på seger
eller undergång i det djärva strävandet efter att få
äga dessa ögon. Jag spelade på lotteri och jag
förlorade; jag såg då ingen utväg längre, som kunde föra
mig till målet. Jag stod i begrepp att jaga mig en
kula genom huvudet. Då kom underrättelsen om min
onkels död. Ännu en gång hakade mitt hopp sig fast
vid ett halmstrå. Jag reste till Bretagne och tog emot
den lilla summan. Det skulle bli mitt sista försök att
fånga lyckan. Jag reste till Monte Carlo. Antingen
skulle jag återvända som rik man eller också inte alls.
Jag satte in min summa och jag vann! Aldrig har
en människa spelat med mera rasande tur än jag, den
förtvivlade, som satte liv och blod på ett enda kort,
hjärterdam. Jag har återkommit hit som en >rik man!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
