Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 NATALY VON ESCHSTRUTH
•— Greve Giinther var mycket artig mot er på
Gross-Stauffen, han var er icke likgiltig?
— Nej! svarade hon lugnt och bestämt.
— Och han är det icke nu heller?
Hennes händer slötos krampaktigt; lika färglös som
de vita spetsarna på hennes klänning såg hon upp på
honom.
— Icke nu heller. Mitt hjärta är underligt, det
kan icke ens under vintern glömma, att det en gång
har varit sommar!
Han nickade sakta och vemodigt.
— Tiden rullar fort, snart skall jorden åter bära
blommande rosor och en ny sommar komma. Också
ni, fröken Josefine, måste genom is och snö gå den
kommande våren till mötes. Greve Giinther sårade er
vid ert första återseende. Fåfängans, högmodets vind
felåste det sviktande röet tillbaka från er. År ni ännu
ond på honom för denna lilla svaghet, vilken, tyvärr,
var mycket ful, men dock ganska mänsklig?
Hon skakade leende på huvudet.
— Nej, jag är icke ond! Endast oförståndiga barn
klaga då de sticka sig på rosens törnen, jag har här
blivit märkvärdigt gammal och förståndig. Och då jag
med smärta betalade min erfarenhet i livets skola, fick jag
till min tröst ett undergivet hjärta, som tåligt och utan
agg bär sitt öde.
Hattenheim såg vänligt på henne och fortfor:
— Min vän försöker gottgöra sin orätt mot er på
alla sätt, han hyllar er Öppet, han säger väl åter de
forna vackra orden, som på Gross-Stauffen?
Hon rodnade lätt då hon svarade:
— Han gör det, fastän precis icke så som förr.
— Och ni?
Hon smålog bittert.
— Jag? Jag tror icke mer de vackra orden.
— Då gör ni min vän en stor orätt, fröken Josefine,
sade Hattenheim och rätade energiskt upp sig.
— Orätt? Josefine såg överraskad på, honom. Vill
ni att jag, efter de erfarenheter jag haft av greve Lehrbach,
likväl skall sätta tro till sådana falska toner? Vart ha
sommarens ord tagit vägen? Åt vilket håll böjer vinden
det svaga röet i morgon? Och ’den unga flickan ska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
