Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 NATALY VON ESCHSTRUTH
den, att finna sig firad och Omsvärmad. Och hennes
ursprungliga naivitet och glada humör jämte hennes
naturliga begåvning för en livlig och slagfärdig
konversation bildade ett så egendomligt helt att det icke
var svårt för henne att behaga.
Lehrbach kände i synnerhet förtrollningen av
hennes originella väsen. Utan att Josefine anade eller
medvetet åtrådde det, utövade hon en oemotståndlig
tjusning på honom. Hon bemödade sig att bestraffa
hans trolöshet med fullständig likgiltighet, utan att hon
likväl kunde tygla sitt passionerade hjärta. Och
denna kamp mellan hat och kärlek blev omedvetet till
det mest fulländade koketteri, som hade naturlighetens
hela trolskhet och saknade all bismak av förkonstling.
Det, som greve Giinther först frivilligt hade kastat
ifrån sig, det blev nu hans livligaste åstundan. Han
var van att över allt finna öppna hjärtan; och här
stötte han, för första gången i sitt liv, på motstånd!
Han intogs av en fullkomligt oberättigad vrede mot
Hattenheim. Han var van vid att vännen alltid på
det mest osjälviska sätt drog sig tillbaka då han såg
att den bortskämde gunstlingen hänsynslöst sträckte
händerna efter något som Reimar också syntes begära. Men
den här gången tycktes han vara döv och blind för
Gimthers önskningar.
Att Hattenheim älskade Josefine hade han redan
märkt på Stauffen, och icke haft något däremot. Men
nu hade han också fått smak för det blonda
lockhuvudet och då blå ögonen, och då var det ju självklart
att Reimar också den här gången beskedligt borde träda
tillbaka och lämna vännen fältet fritt.
Men han gjorde det icke, tvärtom, han vek icke
en tum tillbaka utan visade till och med tänderna!
Och det där infama löftet, som han så listigt avlockat
honom på hovbalen! Det band den unge Adonis så
starkt, ,att han icke kunde tänka på att upptaga en
strid mot motståndaren.
Var än Josefine visade sig, där var Hattenheim
säkert i närheten, och han tillvällade sig en sådan
ridderlig rättighet över henne, att det icke var
underligt, att man redan började viska om en nära
förestående förlovning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
