Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110 NATALY VON ESCHSTRUTH
en orsak, åt vilken du kanske kan. skratta, men
vilken skall bevisa för dig hur samvetsgrann jag är!
— Låt höra!
Greve Lehrbach såg med livligt intresse upp på
kamratens högväxta gestalt.
— Kommer du ännu ihåg en ridtur vi företogo
en av de första dagarna efter vår återkomst hit?
bör-iade Reimar och lade handen eit ögonblick över panna
och ögon. Vi utbytte då våra åsikter och, så att
säga, förnyade vårt vänskapsförbund.
— Jå, det förstås, svarade Gunther något
förvånad och vinkande på en ledig lakej tog han ett nytt
glas champagne och bjöd också Hatteiiheim.
Men denne betackade sig: och fortfor med dämpad
röst i det han satte sig bredvid Lehrbach:
— Skämtande uppgjorde vi då att aldrig gå i
vägeri för varandra då det gällde mästerskottet med Amors
gyllene pilar; och jag lovade dig, att inhämta ditt
aller-högsta samtycke i fall jag någonsin skulle ha för
avsikt att förälska mig. Jag höll den saken för omöjlig
då och trodde icke att jag någonsin skulle tala med dig
om den angelägenheten. Men jag bedrog mig, som så
ofta händer, och vad som i detta ögonblick för mig
till dig är just det där löftet.
— Reimar, käre gullgosse! utropade Lehrbach, i
det han hoppade upp och lade båda händerna på
Hat-tenheims axlar för att riktigt kunna se honom in i ögonen.
Men denne sköt undan honom, skakade trotsigt
huvudet och fortsatte skarpt:
— Jag frågar dig således, käre vän, om jag är din
medtävlare om jag söker vinna fröken von Wetters,
Gåslisas ynnest?
Först såg Lehrbach ut som visste han icke om
det var skämt eller allvar, men sedan brast han ut i
ett hjärtligt skratt, kastade sig tillbaka i stolen och ropade:
— Nej, vid Gud icke, Reimar! Tag henne, hon
är din; och min välsignelse på köpet!
— Jag tackar dig, sade Hattenheim nästan ironiskt,
men i hans ögon skimrade ett underligt ljus.
Lehrbach blev allvarligare.
— Jag hoppas du skämtar, Hattenheim; du vill
förarga mig på ett ganska underligt sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
