Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 NATALY VON ESCHSTRUTH
Det goda ansiktet med de trötta ögonen vändes
hastigt mot henne.
— Den lilla vildrosen! säger han leende och
sluter den unga flickans högra hand vänligt mellan sina
båda händer. Hjärtligt välkommen till oss och lycka
till den första debuten! Hans blick överflyger hennes
gestalt och ett melankoliskt leende svävar omkring hans
färglösa läppar. Varför ha de kära, vilda guldlockarna
råkat i så sträng fångenskap? frågar han sakta och
försöker draga små lockar fråm i pannan. Dansa nu
fort det blonda helgonskimret åter omkring kinderna,
annars känner jag alls icke igen den lilla Josefine von
Stauffen. Har min son redan sett och hälsat på er?
Josefine skakar bedrövad på huvudet och en skugga
flyger över den gamle herrns ansikte.
— Jag skall genast skicka hit den elaka
människan, säger han och trycker hjärtligt hennes hand, så
snart jag har hälsat på tanten där borta! Och han
nickar till henne och vinkar åt onkel Bernd att föra
honom till tant Renate; men så stannar han nlötsligt,
lägger handen på pannan, liksom erinrade sig något, och
tager sedan dansprogrammet ur Josefines hand. Han
kastar en hastig blick därpå och hans drag fördystras.
Han ser mot väggen där en rad unga herrar stå,
vinkar åt en civilklädd och vänder sig åter till fröken von
Wetter. Baron d’Ouchy! presenterar han, en ung attaché,
som för tillfället arbetar i mitt kabinett; min högra
hand, tillägger han skämtande, vilken skall anse det
som en ära att i mitt ställe få skriva sitt eget namn
efter -en av de här danserna!
Ännu en gång nickade han och gick så.
d’Ouchy bugade sig tigande. Han var lång och
smärt, hans bleka ansikte bröt starkt av1 mot det
djup-svarta håret, och två glödande ögon blickade ned på
den unga flickan med en underlig blandning av
passion, snille och dyster stolthet. Han bad sakta om
en dans. Josefine ser upp på honom och utan att
veta varför småler hon och svarar trohjärtat:
— Javisst, herr d’Ouchy, med er vill jag till och
med helst dansa en vals, den dansen kan jag bäst!
Då blickar han henne fast i ögonen och säger:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
