Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 41
henne till ära, denna blomma vid sitt bröst? Och
hade han icke sagt, att hon var förtjusande och
jtill-bedjansvärd? Hade han icke bestormat tant Renate med
böner att tillbringa nästa vinter i residenset, så att
han med fröken Josefine kunde få dansa i »vita salen»
mitt framför de höga herrskapen? Och då Josefine
försäkrat att hon icke kunde dansa, hade han icke då
med det älskvärdaste leende erbjudit sig att lära henne?
På allt detta tänkte Josefine nu i den stilla, soliga
morgonen, och hennes tankar flögo därpå till i går
eftermiddag, då en ryttare plötsligt hade sprängt in på
gården. Det var naturligtvis greve Gunther, och han
överraskade henne just då hon höll på att plocka ned
körsbär.
— Jag ber om förlåtelse för detta överfall! hade
han ropat, men på min spatserritt kom jag här förbi
och kunde då naturligtvis icke underlåta att i
förbigående hälsa på er. Jag hoppas ni icke glömmer att vi
i morgon vänta er till middag hos oss på Lehrbach?
Josefine skulle glömma denna bjudning! Han anade
icke, att hon hela dagen icke hade tänkt på något annat.
Det sade hon honom också; och hon hade följt honom ett
stycke på vägen, och då de skildes hade hon på hans
begäran plockat en blåklint och givit honom, och med
en av sina underbara, lysande blickar hade han
stuckit den i knapphålet och sagt att den skulle följa med
honom till residenset. Ack, vad hennes lilla hjärta
klappade av sällhet när han talade om deras återseenda i
vinter i huvudstaden! Och vad hon tyckte det var
lätt att lära dansa av en sådan läromästare1, och vad
livet hade blivit skönt, och vad hon tyckte om hans
kära, mörka ögon, vilka säkert icke sågo på någon
annan flicka så innerlig;! som på henne! Nej, säkert icke,
annars skulle han vara lika tyst och tråkig som den
tjocke Hattenheim, vilken endast förläget rodnade då
hon talade till honom och för vilken hon säkert var
lika så likgiltig, som han var för henne! Men Gunther
hade alltid något att säga, och hon trodde vart enda
ord och skulle ha vågat sitt liv på att alla hans ord
voro ärligt menade!
Solen steg allt högre på himlen och drömmerskan
med öppna ögon smålog och tänkte: »Nu felas blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
