Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III kap. Konstnärer och konst - 7. Georg v. Rosen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
innebyggare; vore jag ej så ohyggligt sjuk, skulle jag ej
försummat att skriva mitt lilla ord i ämnet. Du, som icke brukar
vara rädd av dig, skulle du icke vara sinnad att säga några
kraftiga ord.
Som synes, ända i döden svek han ej den medkänsla för de
svaga, olyckliga och förtryckta, som karaktäriserade honom.
Till sist ville han ej mer ens se mig, dels hindrade nog min
dövhet honom, som knappt kunde öppna munnen att meddela
sig, dels misstänker jag att han ville bespara mig smärtan se
huru han förändrades. Då han näst sista dagen en stund kom
till fullt medvetande, sände han efter mig och min dotter, som
skulle tolka hans nästan ohörbara viskningar. Det var skumt
i rummet och sänggardinen var fördragen, så att jag knappt
kunde skönja de tärda dragen, endast de vackra kära ögonen
brunno i dunklet.
Med den ena handen förde han min dotters huvud närmare,
så hon skulle kunna uppfatta hans avskedsord, under det den
andra höll min hand som i ett skruvstäd.
Ett gripande avsked, som varit värdigt hans pensel.
Ofta hördes han de senare åren under våra samtal yttra,
att han ansåg sig glömd. —
Att så ej var fallet, det såg man bäst vid begravningen, då
folk ur alla samhällsklasser mötte, från Regenten till den gamle
italienske modellgubben.
Ett uttryck för huru högt man i vårt land skattade sin store
konstnär, var även vad Konstakademiens Preses yttrade vid
graven. —
Han trädde fram till dess rand med trenne röda rosor i sin
hand och riktade till den döde följande ord:
Ett sista farväl från Kungl. Akademien för de fria konsterna
till dess mest aktade och mest frejdade medlem, konstnären av
Guds nåde, Riddersmannen utan fruktan och tadel, som förde
i skölden tre rosor, symbolen av det, som livet har fagrast,
men, ock av det under fägringen stingande tornet, må de
följa dig i graven.
Vid uttalandet av vardera av de tre orden medlemmen,
konstnären och riddersmannen, lät han en ros dala ned i graven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
