Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II kap. Reflexioner över aktuella frågor - 1. Modet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8o
Högre måste därför det mod skattas, som verkar i det tysta,
och som oftast intet vittne har.
På detta stolta mod i det tysta, det som man resonerar sig
till, ser man ständigt och jämnt exempel.
Se blott på alla dessa fina kvinnor, som överge sina kära
och det lugna hem de hava, eller kunnat skapa åt sig, för att
bispringa sjuka och sårade, till synes okänsliga för de
oerhördaste smittofaror, som låta oss rysa till och med då vi läsa om
dem i den lugna kakelugnsvrån, vad är det som driver dem,
trots vissheten att riskera livet? Jo, viljan.
Eller läkarna, vilka som den självklaraste sak i världen med
leendet på läpparna kämpa mot de hemskaste sjukdomar,
liksom upptäcktsresandena kämpa mot faror av alla slag, febrar,
vilda djur och människor samt de oerhördaste umbäranden.
Båda ett slags missionärer i mänsklighetens tjänst.
Många av dessa upptäcktsresande förgås och deras ben vitna
nog ofta i ödemarkerna eller frysa in i polens isar.
Ett öde, som nog även ofta kan drabba de egentliga
missionärerna, de andliga, som så talrikt stupa på sin post, och dock
drivas i alla dessas spår ständigt fram nya rekryter, färdiga,
att uppta striden, där de, som trampat upp dessa spår, stupat.
Över alla de nu nämnda vilar dock en viss nimbus, och deras
minne blir ofta ärat.
Men det ges en stor mängd människor, vilkas mod gå oss
oförmärkt förbi.
Jag syftar bland annat på en talrik kategori: den ogifta
barnamodern, som, övergiven av den som närmast bort skydda
henne, i stället för att kasta sig i den förgyllda lastens armar,
arbetar sig till döds för sitt barn, modigt trotsande de hårda
domarna, de dagliga nålstingen och de förföljelser, för vilka
hon är utsatt från sina egenrättfärdiga kristna medmänniskor
av båda könen, ty, så otroligt det låter, männen stå där
skenheliga, lika färdiga som kvinnorna med stenar i händerna, och
ropa: Korsfäst! Korsfäst!
I många former trivs det sköna, så även med modet. Jag
kommer ihåg en händelse från min officerstid, då nykterheten
ej stod så värst högt i kurs, och de få som voro nykterister
hörde till de största rariteter, nästan som vita vargen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
