Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I kap. Genom minnets synglas - 4. Skötseln av en stor herrgård vid mitten av 1800-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
behag; så Mamsell Aspegren, den första som borrat sig in i
mitt minne, me;st på grund av hennes arga knäracka Semilla,
vilken jag som barn bävade för att möta i de mörka gångarna.
Ett undantag från den köttfulla rasen var den ytterst lilla
Mamsell Brunberg, stor däremot i allt vad som’ rörde vävnad
och handarbeten samt specialist på att samla champignoner.
Husmamsellen hade nycklarna till alla förråd, utlämnade allt,
övervakade allt, vävning, brygd, bakning och slakt samt var
matmoderns sekond. Ett skulle hon dock låta bli att lägga sig
i, kokerskans hantering, ty vid kastrullerna var denna enväldig.
Min erfarenhet av kokerskor är den att magra sådana, helst
om de hava löständer, ej äro önskvärda, de älska ej maten
själva, kunna ej avsmaka den, och bliva ofta fräna. Nej, även
därvidlag har nog köttrasen företrädet. I samma rangklass
som husmamsellen ville gärna kammarjungfrun stå, och hon
var ofta av en finare art än den övriga kvinnliga personalen.
Så har jag minnet av en kammarjungfru hos min Mormor,
en f. d. skönhet, vars stoltaste minne var att i Italien lazzaroner
för henne duellerat på kniv — numera pensionerad och
boende i Ugglaska huset i Stockholm. Hon hade varit med om
familjens tvååriga utlandsresa, och hennes minnen från denna
väckte tidigt min längtan till södern.
Sedan, även nästan hörande till första-rang-klassen, vilken
utom husmamsellen, som likt fartygschefen spisade för sig, hade
sitt särskilda matrum, kommo Fröken-jungfrun, mejerskan och
husan samt tvätterskan. Vid detta bord presiderade herr
betjänten, ompysslad och åtrådd av alla, tuppen på sopbacken.
Där bildades nog stundom hjonelag: så den första
kammarjungfrun Elise Atterberg, fin och nätt, vilken gifte sig med Larson,
sedan vicevärd i min Fars gård i Uppsala, där hon sedermera
hade hand om oss under vår Uppsalatid.
Så kommo »dies minores»: koksa, bryggerska,
ladugårdspigorna, hus- och trädgårdsdrängarna och det stora originalet
mjölkkusken, gnornen Månson, förmedlaren mellan oss och
yttervärlden, då han förde med sig posten, alltid försenad, när han
sovande och litet på snusen, körde fot för fot från staden.
Till denna mängd matgäster kommo ofta hantverkare från
staden: skräddare, sadelmakare eller målare m. fi. Så nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
