Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Endast för djurvänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 ENDAST FÖR DJURVÄNNER
gen. Jag var så intresserad, att jag ej kunde få en blund i
mina ögon. Där ute lockade mig sommarnattens tjusning och
jag tyckte mig kunna se de livdömda orrarna, där de sutto
och sovo sin sista sömn bland furornas dunkel. Allt var stilla
i stugan och tysta som spöken smögo vi oss ut, Prisse och jag,
beväpnade till tänderna. Ja, jag kunde se orrarna så tydligt
för mina ögon att knappt hade vi hunnit fram till stättan, där
vi träffat på orrkullen, förrän jag lossade av ett skott. Ingen
orre föll. Men knappast hade det obehagliga dundret av
böss-knallen bortdött, förrän hela skogen vaknade upp och
varningsrop hördes från alla håll ikring mig. Yrvakna småfåglar
flaxade av och an och flydde inåt de tätare dungarna. En liten
ekorre tittade försiktigt fram mellan ett par grenar, tappade i
förskräckelsen tallkotten, han knaprade på, och gav sig i väg
med väldiga skutt. Den vidriga krutröken for med vinden vida
omkring i skogen och stack i näsan på en hare, som satt och
småsov under en buske. "Här luktar människoblod", sade haren
för sig själv liksom jätten i Tummeliten, och så hoppade han
i väg även han för att söka sig ett säkrare gömställe för dagen.
Prisse och jag beskådade med stort intresse, huru han
tvärstannade vid åsynen av oss bägge, stampade med baktassarna
och så satte i väg igen i full fart.
Haren anses vara ett snarare fult djur — vi observerade
tvärtom, att han var synnerligen graciös i sin saltomortal över
en kullfallen fura, och jag var ledsen, att vi ej hade tillfälle
att beundra honom längre. Det är minsann ej alla dagar man
får se en hare, och mycket belåtna med jaktens början gingo vi
vidare inåt skogen hållande skarp utkik på orrarna. Snart
lämnade vi skogsstigen och vandrade fram över den sammetslena
mossan, utan en aning om vart det bar. Så lossade vi av ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
