Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zoologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man säger, att människokärleken är den högsta dygd, som
finnes. Jag beundrar människokärleken, och jag tror förvisso,
att den är blott ädla andar förbehållen. Min själ är för liten,
min tanke flyger för nära jorden för att någonsin nå dit, och
jag nödgas bekänna, att ju mer jag lever, desto mer avlägsnar
jag mig från detta höga ideal. Jag skulle ljuga, om jag sade,
att jag älskar människorna.
Men jag älskar djuren, de förtryckta, ringaktade djuren, och
jag bryr mig ej om, att man skrattar åt mig, då jag säger, att
jag trivs bättre bland dem än bland flertalet människor, jag
möter i min väg.
När man talat med en människa i en kvarts timme, har man
i regeln haft nog, icke sant? Jag åtminstone känner då vanligen
lust att gå min väg, och jag är alltid förvånad över att den
jag talar med ej sökt komma undan långt förut. Men jag har
aldrig tråkigt i en snäll hunds sällskap, även om jag inte alls
känner honom och inte han mig. Ofta när jag möter en hund,
som går och funderar för sig själv, stannar jag och frågar
vart han skall gå och språkar en stund med honom; och även
om där ingen vidare konversation blir av, så trivs jag gott med
att se på honom och söka tänka mig in i de tankar, som arbeta
inom honom. Hundarna ha den ofantliga fördelen framför
människorna, att de ej kunna förställa sig, och Talleyrand’s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
