Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Monsieur Alfredo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
italienska fastlandet, men mr Alfredo var obeveklig. Hunden
kastade sig själv i Etnas gap i sista tablån.
Men medan vulkanens lava värmde upp mr Alfredo’s
tankevärld, föll vintersnön över Paris. Alla andra hade för länge
sen tagit till ytterrockarna, men min stackars lärare gick där
ännu i sin svarta bonjour, så blank av idel borstning, så nött
intill trådarna av årslångt bruk. Nätterna blevo så kalla, och
jag tänkte med oro, huru den gamle hade att vandra hem
genom hela Paris varje kväll efter teaterns slut. Mångfaldiga
gånger var jag så nära att röra vid det ömtåliga ämnet, och
varje gång hejdades jag av den finkänsliga stolthet, vari han
höljde sin fattigdom.
Jag hade dock aldrig sett honom se så belåten ut som just
nu. Han grundade större förhoppningar än någonsin på sin
nya tragedi. Den var liksom de föregående skriven för Théâtre
Français; den systematiska fientlighet, varmed mr Perrin[1]
vägrat antagandet av någon av de föregående tragedierna,
hade visserligen kommit honom att tänka på Odéonteatern,
men seende de kolossala proportioner det nya dramat antagit,
såg mr Alfredo sig ej kunna undgå att ge det åt vår första scen.
Du tycker kanske, att jag borde ha visat mr Alfredo hans
fantasis vådliga flykt, att jag borde sökt få honom att förstå,
att hans teater var förlagd till en annan planet än vår — jag
gjorde det ej. Och du skulle ej gjort det heller, om du känt
honom som jag, om du sett, med vilken oro hans snälla ögon
väntade på mitt bifall, huru hans gamla tungsinta barnansikte
lyste upp, när han reciterade något, som han trodde riktigt
skulle slå mig med häpnad, vilket det tyvärr nog också gjorde.
Men jag hade kommit därhän, att det var mig fullkomligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
