Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ombord - Sjätte kapitlet. Stat och individ - § 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
upp. Som jag öppnade kappdörrn, slog hela det
naturliga världsmörkret emot mig, men mitt i synlinjen
skimrade som en kyrkkrona: gröna, röda och vita ljus,
närmande sig rätt akter om oss.
Jag märkte, att jag inte var ensam, jag kände
människor omkring mig i mörkret, och så hör jag
fyrmästarns röst säga, först:
— Han styr rätt på oss.
Och därefter, ett par sekunder senare, hastigt:
— Sandelin! Spring ner och dra på visslan!
Ljusen kommo obönhörligt emot oss. Det är svårt
att i mörker bestämma avstånd, men nu var han så
nära, att vi sågo faran.
Sekunderna blevo så där romanaktigt långa och
hotade att bli de klassiska evigheterna. Jag undrade,
om det var något fel med ångvisslan, om vi inte hade
nog ånga uppe. Vidare undrade jag, hur man skulle
göra, ifall det verkligen blev kollision. Motorbåten
var i land sen tre dar, hindrad att komma tillbaka
av stormen. I blixtarna från fyren såg man havet
ryka som damm av avklippta vågtoppar. Fyrskeppet
låg i kokande vitt skum. Och det hade icke — vilket
av allt från första stund förvånat mig mest ombord —
tillräckligt med vattentäta skott. D. v. s., om det
fick en ordentlig läcka, som nu av en kollision med
en grov lastångare, skulle det förmodligen sjunka som
en sten. Och då!
Visslan lät emellertid till sist:
Inte ett ord bland oss. Ångaren stod orörlig, endast
med lanternorna allt högre och mer hotande över
oss. Då säger någon:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
