Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Invasionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans förvåning ökades, då han gick igenom sina
rum. Han hade åter blivit sig själv. Åsynen av hans
rikedomar och all hans lyx återgav honom känslan
av hans värdighet. Samtidigt uppvaknade i hans
tankar åter minnena från de för kort tid sedan lidna
förödmjukelserna och förolämpningarna. "Oh, edra
kanaljer!"
Två dagar senare ringde tamburklockan en morgon.
Det kom besök.
In trädde en soldat, en linjeinfanterist, som blygsamt
höll sin keppi i handen och på spanska språket framstammade
ursäkter.
"Jag hörde, att ni var här – jag kommer för –"
Vad var det för en röst? Marcel drog honom bort
från den mörka tamburen till en balkong. Så härligt
han fann hans utseende! Keppins röda färg hade
fördunklats av smuts; den alldeles för vida rocken var
sluskig och lappad; från de alltför trånga stövlarna
trängde en lukt av läder, men aldrig någonsin hade
han funnit sin son så elegant och passande klädd som
just i dessa luggslitna kläder.
"Är det verkligen du? Du!"
Fadern omfamnade honom krampaktigt, grät som ett
barn och kände, att benen vägrade att bära honom.
Han hade alltid väntat sig, att de till slut åter skulle
komma att förstå varandra. Hans pojke var dock av
hans eget kött och blod. Han var god, och hade icke
något annat fel, än att han var så envis. Nu förlät
fadern honom allt, vad som hänt, och han gav sig själv
en stor del av skulden. Han hade varit för hård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
