Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Invasionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans sida. Endast tre andra officerare voro med. Man
drack en mängd likör från Desnoyers källare. De talade
tyska med varandra, och därför förhöll sig Desnoyers
tyst nästan en hel timme; han önskade att han kunde
resa sig, men lyckades icke passa på rätta ögonblicket
för att lämna sin plats och försvinna.
Utanför parken kunde man gissa en stor trupprörelse.
En ny armé marscherade med dovt ljud förbi.
Trädens löv dolde denna oupphörliga marsch mot söder.
Något märkvärdigt oförklarligt störde eftermiddagens
rö. Långt avlägset hördes ett bullrande, som om en
osynlig åska drog över den blåa himlen.
Greven avbröt sitt samtal för att tala med Desnoyers,
som tydligtvis undrade, vad detta buller betydde:
"Det är kanonerna. Striden har börjat. Snart få
även vi deltaga."
Möjligheten att snart vara tvungen att uppgiva denna
angenäma inkvartering, den bästa han hitintills träffat
på, försatte honom i dåligt humör.
"Kriget är ett ärofullt liv, men det är smutsigt, och
man vegeterar endast. Sedan krigets början lever jag
i dag första gången som en människa."
Och han reste sig och återvände till slottet. Även
två andra av tyskarna gingo bort, så att Desnoyers blev
kvar tillsammans med en enda, vilken full av beundran
avsmakade Desnoyers likörer. Han anförde den
bataljon, som var inkvarterad i Villeblanche.
"Ett sorgligt krig, min herre", sade han på franska.
Av alla fiender var han den ende, för vilken Marcel
kände ett spår av sympati.
"Fastän han är tysk, tycks han ändå vara en bra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
