Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fynden i Troas och Homeros' Troja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är det nödigt att veta hvad verkligen tillhör de tvänne
kvädenas aflägsna ursprungstid, hvad senare åldrar med
andra åsigter, med större tillgång på hjälpmedel och med
rikare förmåga att af dem begagna sig.
Denna kritiska behandling af Iliaden och Odyssén är
visserligen af vigt äfven för uppfattningen af deras
estetiska förtjänst, ehuru väl på detta fält sofringen icke torde
kunna ändra de resultat, till hvilka man kommit, ty
diktens hufvuddrag kunna icke bortresoneras. I den
homeriska sången försvinner skalden fullständigt, hans tankar,
hans känslor, hans uppfattning spårar man icke, utan ser
man i stället händelsernas rad rulla upp sig för åskådarens
blick i fullkomlig objektivitet. Det är en ungdomsfrisk,
lifskraftig ton som går igenom det hela, en okuflig fröjd
öfver de storverk, som öfvas af gudar och människor. Det
är icke allenast så att det ungdomligt frimodiga och
starka i hög grad fängslat skaldens uppmärksamhet; han
tillhör en tid, då man såg på händelserna och på
verldssammanhanget med ungdomliga ögon, med en omisskännelig
naivitet. Man kunde då icke tänka sig annat än att
själens egenskaper skola återspegla sig i det yttre: en ädel
och kraftig ande måste bo i en skön kropp, den fule
Thersites var feg och egennyttig och benägen att sätta sig
upp mot den mänskliga ordningen. Denna ungdomliga
naivitet yppar sig synnerligen i uppfattningen af gudarna:
det homeriska tidehvarfvet och den homeriska sången äro
så religiösa, att de anse de mänskliga tingen ytterst bero
af gudarna, hvilka ibland rätt handgripligt taga del i
händelsernas utveckling; de äro så försigkomna att de gifva
de gudomliga makterna mänsklig gestalt, men ännu så föga
skarpa i reflektionen, att de förläna dem äfven alla
mänskliga svagheter; de hafva ett behof af enhet och ordning
och de hafva därföre bland gudarna infört ett förhållande
mellan herskare och underlydande, men de äro ännu icke
mäktiga att konsekvent genomföra detta, utan när det gäller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
