Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
växte i vattensamlingen. Olenin höll sig åter något
efter, och Jeroschka böjde sig ned och nickade och
vinkade.
När Olenin kom närmare, såg han, att gubben
pekade på människospår.
”Ser du?”
”Ja, vad är det?” frågade Olenin och försökte att
tala så lugnt som möjligt, ”är det människospår?”
Ovillkorligen kom han att tänka på Coopers
berättelse om Skinnstrumpa, och så kommo abrekerna
för honom. Den gamle gick där så tyst, att han
varken vågade tala eller fråga. Han kunde inte avgöra,
om denna tystnad var föranledd av faran.
”Nej, det är mitt spår”, svarade den gamle lugnt.
Så visade han på ett i gräset knappt märkbart spår
av ett djur.
Gubben gick vidare, Olenin höll sig tätt efter
honom. Då de hade gått ytterligare omkring tjugo
steg i småskogen, kommo de till ett vildpäronträd
under vilket den svarta jorden låg öppen, och där man
kunde se friska djurspår.
Stället liknade en tyst, sval, mörk lövsal, omvuxen
av vilda vinrankor. ”Här var jag på morgonen”,
sade gubben, ”man kan se, lägret är alldeles nytt.”
Plötsligt hördes ett väldigt brakande i skogen på
tjugo stegs avstånd. Både Jeroschka och Olenin
sprungo upp och grepo sina bössor, men sågo
ingenting. Man hörde endast braket av brutna grenar,
så hördes ett jämnt galopp, som alltmera och mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
