Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lilla Kalles stadsresa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Befriaren kom. En qväll, då drifvorna gnistrade der ute
och brasan slocknade inne, ilade Kalles oförgängliga del till
landet, han talte om. Den lilla handen kallnade i modrens,
och så var han borta.
* *
*
Det var aftonen före stadsresan. Lilla Kalle var nu färdig
att resa. Genom springorna i den gamla stallboden blickade
stjernorna in till honom, liksom de velat se efter, om han var
i ordning. Och de sågo, huru han låg der, klädd i den nya
skjortan, och vantarne, de nya vantarne hade han på sig, men
han frös icke mera. Hans lockiga hufvud hvilade så trygt på
den gamla psalmboken, men blommorna på kinden voro borta.
Med ett ljus i handen trädde modren in. Hvad skulle
hon nu inne hos den lille slumraren? Jo, hon flyttade honom
litet på den hårda bänken, satte den gråa virkmössan på honom,
drog vantarne bättre på hans händer och lade täcket ännu
närmare kring den lille. Skratten icke! Veten I, det kändes
lättare i hennes bröst, när hon än en gång fick göra honom dessa
tjenster. Gerna hade hon velat säga ett ord till honom också,
men det var så tungt i halsen; der hade något liksom fastnat.
En tåreflod föll ned på den käre slumraren, och nu kunde hon
säga: »God natt, Kalle». Denne önskade icke hörbart det
samma igen till modren, som han brukade göra, men, ack, om
hans »godnatt» hade hörts hit ner, det skulle hafva klingat
mycket skönt.
Den följande dagen kom Kalle till staden. Han låg så
obekymrad om allt i sin enkla, svarta kista. De ståtliga husen,
de granna menniskorna fäste icke alls hans uppmärksamhet, och
när adjunkten kastade mull på honom nere i fattigkyrkogården,
hördes icke en suck från grafvens djup.
När alla hade gått, stod mor Inga i sin slitna, svarta
klädning qvar. Det var så tomt, så tomt. »Du fick icke se
staden något, du Kalle», sade hon, och nu bröt åter en
tåreflod, en moders tåreflod, fram. Hon gret icke »städadt» och
tyst, hon gret rent af högt, liksom barnen bruka göra.
Men en solglimt sköt plötsligt fram ur det tårade ögat.
En tanke, en syn från evighetens land fylde hennes hjärta med
tröst. Hon såg upp till det blå, dit vi förlägga vårt hopp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 03:33:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/furoroch/0120.html
