Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fåglarnes toner blandade sig med hennes, och Anna tycktes
det som instämde de i hennes lof och pris till all tings skapare.
Anna hade nyss slutat sången och satt försjunken i det
stilla vemod, som hennes sorgsna tankar och naturens högtidliga
pregel ingaf henne, när den mörke Vass, ledd af hennes sång,
plötsligt stod vid hennes sida.
»Gu’ signe, lilla Anna!» helsade Vass, som i dag
synbarligen gjorde allt för att se mild och fryntlig ut.
»Gu’ signe», svarade Anna med sorgsen röst, i det hon
såg upp till Vass med halft förebrående, halft bäfvande, sorgsna
blickar.
»Alltid lika sorgsen, lilla blomman min», sade Vass och
tog plats vid hennes sida.
»Skulle jag icke vara sorgsen? Se’n du underrättade mig
om Svärds död, har jag ständigt tyckt lifvet vara mörkt. Jag
vet nog, att det är en ärofull död att falla i striden för
fäderneslandet; men det är ej tröst nog för mig, och jag sörjer
honom städse lika djupt.»
»Så du talar! Hvarför se lifvet i så mörka färger, då
du i mig har en trofast vän, som vill dig väl.»
»Säg icke, att du vill mig väl. Du var alltid en fiende
till min lycka. Jag såg nog, att det icke gick dig något till
hjärtat, när du förkunnade din barndomsväns död; du gladdes
fastmer deråt.»
»När var jag din fiende? Jag har nu i många år
försäkrat dig, att jag älskar dig, och att endast du kan bereda
min lycka; men nu är det sista gången. Skulle du icke vilja
hafva någon, som hjelpte dig med täppan här?»
»Jag minnes ännu, när jag sade dig, att jag var Svärds
trolofvade, hvad du då yttrade: »Det var ett brudpar här, som
aldrig såg qvällen komma på bröllopsdagen». Hvad mente du
dermed?»
Annas blickar höjde sig forskande, genomträngande till
Vass, och han måste slå ned sina ögon för den blick, som
mötte honom ur hennes rena, ärliga ögon.
»Låt oss nu ej gräfva upp gamla minnen, min lilla vän.
Glöm Svärd och blif min brud», fortsatte Vass och lade sin
arm kring Annas lif.
»Aldrig blir jag din brud», svarade Anna med fast ton.
»Väl är Svärd död, men jag blir honom dock trogen. Hur skulle
jag kunna älska den, som gladdes åt hans död?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
