Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 43 —
Vi tillgrepo därför en hastigare metod och drogo fram
honom vid halsbandet.
Han kom tum för tum närmare, morrade
bestialiskt och höll Hollis’ tio-kronstycke fast mellan
tänderna. Först försökte vi att tala förnuit med honom.
Vi erbjödo honom i ersättning en krona, men då såg
han förolämpad ut. Vi försökte med en två-krona —
vår ihärdighet tycktes endast tråka lit honom.
»Jag tror inte, att du någonsin får återse det där
tiokronstycket», sade Godbèrt skrattande. Och alla
hade mycket roligt åt saken med undantag af unga
Hollis. Han däremot såg förargad ut, tog hunden från
Godbert och försökte att dra myntet ur munnen på
honom.
Men trogen sin ständiga grundsats, att inte ge
ifrån sig något om det var möjligt att låta bli, höll
Tiny fast myntet, tills han slutligen i fruktan att
småningom men säkert förlora sin fångst, tog till ett
sista förtvifladt medel och sväljde det, men det
fastnade i halsen, och han började få kräkningsrörelser.
Vi blefvo alla rädda, att det skulle gå honom
illa. Han var en lustigkurre och vi ville inte att
något ondt skulle hända honom. Hollis störtade in i
sitt rum och hämtade en lång tång och vi andra höllo
fast den lilla girigbuken medan Hollis bemödade sig
att befria honom från anledningen till hans lidande.
Men den stackars Tiny missförstod våra afsikter.
Han tänkte fortfarande, att vi villa tillägna oss hans
inkomst och stred lidelsefullt emot. Genom hans
stretande fastnade myntet allt mer, och han dog, trots
våra bemödanden — ett offer för lidelsefull girighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
