Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stefan skakade på huvudet.
— Jag tror ingenting, svarade han.
— Jo, jo, fortsatte hon ivrigt. Ni tycker att jag är
en sådan egoist, en sådan — drummel . .. Hon
skrattade till åt sitt eget uttryck. Men det är inte alls så.
Jag tycker om att se Ester och er tillsammans. Märker
ni inte, att jag hjälper er — bara skjuter på litet.
Å, nu har jag pratat tungan av mig.
Hon bet sig i fingret, sneglande på Stefan.
Han stirrade häpen på henne.
— Vad menar ni? utbrast han. Men i detsamma
han gjorde frågan, förstod han henne.
— Å, ingenting, mumlade Annie. Jo visst, jag
tycker att ni och Ester — ni — ni passa så charmant
ihop, tilläde hon med naiv oförskämdhet.
Stefan kände en stark lust att ruska henne. Den
ljuvliga, nästan poetiska stämning, som gripit honom
då han nyss förut stigit in i rummet och funnit Ester
där, försvann med ens.
— Ni vet inte vad ni säger, sade han hetsigt.
Annie var klok nog att inte komma med något mer.
Hon ångrade litet att hon pratat.
— Jag går väl då, sade hon med mjuk röst.
Stefan svarade ej. Han stod och såg på henne. Han
förvånade sig en smula över att han, trots det att han
var ond på henne och att hon tröttade ut honom, ändå
inte kunde finna henne helt osympatisk.
Det var faran med att vara bekant med Annie, man
kunde inte bara skjuta henne åt sidan som en vanlig
person, vilken man inte vidare vill bekymra sig om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
