Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rådde en viss vänlig förtroiighet. Han lånade hennie
sina böcker, och hon sökte intressera sig för dem utan
att lyckas. Hennes rum var belamrat med porträtt.
Det var barn och barnbarn, som trängdes på
skrivbordet, på hyllorna och sekretären. Hon var den
enda av gästerna som hade egna möbler. Två rum
voro fyllda av saker från hennes gamla våning. Så
hade hon sina minnens stad i mera synlig måtto
omkring sig. Det tunga draperiet, vilket hon själv som
ung fru broderat och som hängt framför j ustitierådets
dörr, släpade nu framför hennes, över den röda
stoppade soffan sträckte ett par svanar sina vingar på
en duk i gobeläng, och pendylen, som med silverklar
stämma mätt ut kvarter och timmar i hennes gamla
hem, stod nu muntert och högljutt tickande på
mahognybyrån.
I dessa ytor av mahogny eller valnöt, blanka både
av nötning och polering, hade under årens lopp många
händer speglat sig. När fru Mölling böjde sig över
salongsbordet, tyckte hon sig ännu skymta glidande
skuggor som återspeglingen i ett ostört vatten av
händelserna på stranden runtomkring. Hon såg sin mans
händer med de breda tummarna, när han makligt
sugande på sin cigarr lade aftonpatiencen, de gledo över
ena sidan av bordet, och varje kort gav en
eftertrycklig smäll ifrån sig. Barnens händer visade i den
blanka bordskivan var och en sin karaktär: Stures
trubbiga naglar, Madeleines små skära skålar,
Elisa-bets utspärrade, snåla fingrar. Här hade barnen suttit,
där mannen, hon själv i soffan med sitt handarbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
