Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Nå, madam Flink, hvad olycka har drabbat er’?*
frågade deltagande Fru Catharina.
En flod af tårar voro forstå svaret, men sedan
utbröt en lika rik flod af ord, hvarmed Flinkskan
be-skref sin olycka. Flinken hade lagt sig till ett
rust-håll, sen det blef så förordnadt, att hvar och en, som
åtoge sig att rusta flir godset, finge tillegna sig de
öfvergifna rusthållen. Så hade han salt sig ned på
ett och tagit det i besittning. „Men," fortfor bon i
sin berättelse, „just som vi om onsdagsmorgonen sitta
och äta frukost, sade Flinken: vet du det här
rust-liållet blir bra, och skrattade åt, huru behändigt han
fått det. Ja, ja, nog kunde det vara bra, om det ej
vore i en sån finnsocken, sade jag. Ah lappri, sade
Flinken, det kan ha sina goda vägar med det ock,
och såg så klok ut, och jag tänkte just fråga hvad
han mente. Men då slogs dörren upp och hvem kom
in? jo, just Major Fieant, han som förr var
Coinmen-dant i Cajana, och det var; just han som Förr ägt
rusthället. Och han hade en stor piska i hand, som
han hade kört med, och skrek som en gast att vi
sku packa oss ifrån hans gård och gods. Men
Flinken, som visste sig hafva rätten på sin sida, han bocka
bara och log och bad herr Majoren sitta ned, men mente,
att numera vore rusthället hans. Men, herre Gud, då
blef det annat af. Fieanten blef sä hvit som en trasa
i syna, och ett tu tre tog han Flinken och drängen,
en med hvardera handen, och körde nt dem, och jag
sprang med hiskelig lärt undan, och han efter oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
