Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 26. »Bruden»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag sa’ jag, att matmor va’ bruden.»
»Ja hör på – nu säg du ju de igen.» Ante såg strängt
förmanande och varnande på systern.
»Var bruden oppe i elakgårdsbyn, ja!»
Maglena slog opp sina nu tårfyllda, strålande blå ögon
emot matmora – med vädjande uttryck.
Ungmor i stugan gaf till ett utrop.
»Men barn – sannerligen är de inte ni som kom som
vandringsbarn till bröllopsgården när jag gifte mig, och
förde lycka med er.»
»Ja, och de är ju de jag sir och vet och säg», fnyste
Maglena förtrytsamt, »och jag fick dansa me bruden
och fick tolf skilling.»
»Jämmerligen heller så roligt de va’ till att få si nån’
från fjälltrakten. Jag längtar så farligt dit ibland, hälst
nu på sommarn. Förr bruka jag ju stå för kräken i fäbodarna
våra, den här tiden.»
Ungmor log och pratade förtroligt med barnen medan
hon dukade fram mat åt dem och letade efter några
klädesplagg att få ordna till åt dem.
Hon skrattade belåten när hon tänkte på, att barn kunde
hitta på något så innande behändigt som att ta en get
med i följe när de gåfvo sig ut på vandring.
Gullspira, som med trålj om nosen låg ute på trappan
som en hund, måtte hon se och prata med.
Getter var hvad hon förstod sig på och gärna velat
äga. Men här nere vid värket fanns icke en, som ägde
eller numera förstod sig på huru mycken nytta och
trefnad man kunde ha af sådana djur om man skötte
dem rätt.
»Det skulle kunna hitta på att hända det vi få skaffa oss
en get ändå, nu, när gubben min få si och höra talas
om den här och hur märkvärdig hon är», log Kristina.
Hon var så glad unga matmor Kristina, att hon tog
Maglena vid händerna och dansade om med henne.
Lill’- stintan måste ju åter en gång få dansa med »bruden.»
»Här är vännen den bästa», sjöng hon. Maglena var
modig nog att stämma in med.
De stannade midt i dansen.
Husbonden, den unge sågställaren kom in.
Han blef stående vid dörren som förstenad, när han
såg hustrun midt på dagen flänga omkring med en
barnunge, som därtill var i nödårs- och tiggardräkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
