Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till fronten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
Men Wittenberg har också svenska minnen.
Många svenska soldater ha marscherat över Elbe-
bron, från den minnesvärda 3 september 1631, då
Gustav Adolf kom dit första gången för att rädda
protestantismens och tankens frihet på jorden — allt
till den oktoberdag 1813, då våra gamla regementen
sista gången voro på väg till Leipzig för att deltaga
i striden mot Napoleon. Väl var ledningen högst
olika den första gången och den sista, men folket
och viljan voro desamma. Och man kunde väl också
undra hur många av märkena i bierstugornas 200-
åriga bohag, som blivit skurna av våra Upplands-
karlar 1706—1707. De lågo där då i vinterkvarter
med sin tappre överste de Frietzky, han som stupade i
Ukraina.
Det är med stolthet och svårmod man tänker
på den gamla kära tiden, då färden går vidare, allt-
jämt i rasande fart.
Med bilen som passare mäta vi ut avstånden på
Tysklands karta i naturlig storlek. Elbes dalgång
har stannat bakom oss och nu taga vi den ena byn
efter den andra. Ofta äro bygatorna belagda med
kullersten och bilens fart sjunker hastigt. Här dragas
skramlande kärror av starka hundar, som gå väl in-
passade i sina seldon och remmar, knogande för brin-
nande livet. Med nöje betraktar man dem. De äro
en bild av troheten och pliktuppfyllelsen. Med öppna
gap och drypande tungor och med alla muskler och
senor i kroppen spända till det yttersta, streta de
’så att man tycker att deras tassar borde bli blodiga
och deras bringor korsade av sår. Mannen vid kär-
ran manar dem icke och håller ingen piska i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
