Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nord-Amerika - Bret Harte - 4. Hvad maskinerna sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lyss! Der Atlantiska hafvet slår
Mot snöig strand och mot evig vår,
Och der den indiska hösten målar
Vissnade skogen med purpurstrålar, —
Der har jag jagat den flyende soln,
Sett, hvad hon ser ifrån drottningstoln,
Helsat allt, hvad hon sjelf välsignat,
Närt i mitt jernbröst, tills jag dignat,
All hennes lifvande värmes glöd,
All hennes dunst kring min kam, så röd,
Och framför mina flyende fötter
Dagens skugga sig skyndat trötter.»
Vesterns maskin då svarade: »Pytt!»
Och lät höra ett tjut på nytt.
»Hör bara på! För ett blygsamt hjerta
Var det ett språk af de mera bjerta.
Skryter du med din öster, du?
Jag bringar östern till eder ju.
Se, orientens bländande sägen
Får genom mig den ginaste vägen,
Och den sol, som du följer här,
Stiger dock upp inom min hemisfer.
Ja, om man måste här vara rude, —
Längd, kära vän, är dock ej longitude.»
Sade den förre: »Tig, eller kör jag
Genast öfver en direktör, jag.»
Sade den andre: »Jag är ej arg,
Men om jag retas, så blir jag en varg.
Dock — i dag vi skola ej tvista,
Utan visa vårt folk till det sista,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
