Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England - Om Swifts död. Af honom sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
Af Gay en half, af Arbuthnot en dag,
Ja, sjelfva S:t John faller nog till föga
Och torkar pennan med ett fåradt öga.
För resten — ryck på axlarne och rop:
»Rätt ledsamt, — dock, vi dö ju allihop!» ...
Men mina qvinnovänner, hvilkas hjertan
Ha bättre lärt att eftergöra smärtan,
Ta nyheten emot på sitt manér:
»Så — är vår domprost död! (Hvad trumf, jag ber?)
Må herren vara själen nådig, amen!
(Nu, mina damer, svarar jag för slammen.)
Sex prostar skola bära pelln, man tänkt.
(Hvad skall nu spelas på de båda essen?)
Er man skall väl gå med i sorgprocessen,
När sådan hedersvän i jord blir sänkt?» —
— »Ack nej, den synen är för svår, min söta,
Dessutom bör i morgon qväll han möta;
Min damklubb skulle taga illa opp,
Ifall ban feltes i kadriljens tropp.
Han älskade vår prost, (jag hjerter kastar)
Men ock den bästa vän mot grafven hastar.
Hans stund var kommen, slutad är hans färd:
Vi hoppas honom i en bättre verld.»
Dock — hvarför sörja alls, när vänner myllas?
Ty den förlusten kan med lätthet fyllas.
Ett år — och scenen ändrats kring min grift!
Då frågar ingen längre efter Swift,
Som man, gunås, lär icke sakna mera,
An om ban aldrig råkat existera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
