Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vända och hämta sin hustru, som helt och hållet ägnat varje
ögonblick åt sin lidande vän.
De första dagarna var Hedda svagare än vanligt: åter-
seendet av Hortense och det myckna ovana talandet hade tagit
på de få krafterna, och hon var sedan nästan beständigt tyst,
ehuru hennes blick visade den lycka hon erfor att ha detta
vänliga och ömma väsende hos sig.
Fjärde dagen på eftermiddagen ville hon försöka sitta uppe
i sängen, och med redan van och omsorgsfull hand ordnade
Hortense kuddarna.
— Jag vill gärna språka»litet med dig! sade hon. Jag tycker
mig nu vara bättre.
Hortense drog sin stol närmare. Hennes hjärta klappade
hörbart... anande lyssnade hon med djup uppmärksamhet.
Hedda skulle säkert tala om Gotthard, och hon bedrog sig
icke.
— De här sista åren, började den sjuka, ha varit de skönaste
i mitt liv. Alla de andra ha mer eller mindre burit stämpeln
av det oblida öde, som följt mig ifrån vaggan; men sedan
skilsmässan ifrån honom, har en frid intagit min själ, mot
vilken jag icke ville utbyta den högsta jordiska lycka.
Nu inträdde den gamle Klinting i rummet och närmade
sig Heddas säng med sakta steg. Från de långa, grå ögon-
håren droppade en tår ned på den älskade dotterns kind, då
han, lutad över henne, framviskade det vanliga: — Huru är
det med dig, mitt barn?
— Tack, gode farbror, jag har ej på länge befunnit mig
så väl som i dag! Jag har ändå ansträngt mig mera än vanligt.
— Det får du icke, barn! yttrade han i en ton av den
ömmaste bön.
— Ack, farbror, numera gör det ingenting! smålog hon och
klappade helt lätt den skrynkliga handen, som låg på hennes
sängtäcke.
Djupt skakad, sänkte den snart övergivne enslingen sitt vita
huvud och betäckte sina ögon. Hortense gick tyst och med
lätta steg fram och åter på golvet.
Då hördes på gården bullret av en vagn. Bävande hastade
Hortense till fönstret: hon fruktade att hennes man redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
