Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristina Nilsson-olyckan den 18 september 1885
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
ett par t. o. m. spottade henne i ansiktet. De flesta skreko och
jämrade sig högljutt hela tiden. När det kom en liten vindfläkt
från strömmen, hörde man tydligt, huru hela massan tog ett
djupt andetag. Så småningom drevos vi ned mot Palmeska
huset, där passagen var trängre än vanligt på grund av en
byggnadsställning vid huset och en del bråte som låg bredvid.
När jag kom i höjd med gaslyktan i hörnet av Palmeska
huset, såg jag plötsligt framför mig en hög av människor, som
lågo på varandra. Genom oerhörda ansträngningar lyckades jag
stå emot trycket av den påträngande folkmassan — flera av
mina grannar ramlade på högen — samt taga mig förbi den,
så att jag till sist befann mig framför densamma. Det var en
fasansfull syn, som mötte mig. På varandra befunno sig på
en sträcka av fyra å fem meter cirka 30 personer, —
tidningarna uppgåvo 50 — som sträckte ut armarna mot en, bedjande
och besvärjande, att man skulle draga dem ur högen och rädda
deras liv. Uttrycken i dessa ansikten gjorde mig sömnlös under
många nätter.
Som jag stod där och funderade på, vad man skulle göra
för att bringa hjälp åt dessa stackars människor, fick jag se
en karl gå fram till en kvinna i högen samt från hennes
utsträckta armar och händer taga ringar m. m. En matros i
flottans uniform såg det på samma gång som jag. Vi gjorde en
blinkning åt varandra och ögonblickligen efteråt gåvo vi båda
två karlen vad han förtjänade.
En man i högen fick tag i sjömannens händer, vilka han
icke ville släppa. Sjömannen drog i mannen så mycket han
orkade utan att kunna rubba honom det allra minsta. Nu kom en
poliskonstapel, till vilken jag sade: "Hjälp måste organiseras
för att kunna föra bort alla dessa människor, och jag tager här
befälet". Han såg förvånad på mig, men jag sade då i myndig
ton: "Jag är militär", varpå han gjorde honnör samt tillade, att
han ställde sig till mitt förfogande. Först gällde det att få folk,
som placerade sig bakom högen för att hindra att flera
människor ramlade. På den platsen beordrade jag sjömannen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
