Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skolliv i Örebro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7°
Folkskolepojkarna kallades "snaskar", vilket namn även
användes i Karlstad. Mellan dessa och elementarskolepojkarna
var det ett ständigt krig. I regel utkämpades stora bataljer,
varvid samtliga pojkar, beväpnade med spön och käppar,
hänsynslöst bearbetade varandra. Rektor var förtvivlad, då han
omöjligt kunde få slut på dessa slagsmål. Därför väckte det en
gång en viss tillfredsställelse hos oss pojkar, då lektor Englund
under ett tillfälligt rektors förordnande sade: "Låt dem slåss,
det gör ingenting, bara de icke slå ihjäl varandra." Våra
slagsmål lära ha varit av mycket ofarlig natur i förhållande till dem,
som ägde rum på 6o-talet, då mången bars hem sanslös. Vid ett
sådant tillfälle blev en pojke, son till en bryggare, hemforslad
i medvetslöst tillstånd, varför läkare eftersändes. Så småningom
kvicknade pojken till. Hans första framviskade ord var: "öl".
Pappa-bryggaren sade då till doktorn: "Det är ingen fara för
livet."
Men även pojkarna i elementarskolan och i synnerhet i de
lägre klasserna utkämpade strider sins emellan. De ägde
vanligen rum på lördagseftermiddagarna på gärdena öster om
Kungsgatan. Den stridande skaran kunde ibland uppgå till ett
femtiotal. Man lade sig i bakhåll bakom höstackar. En mindre
styrka gjorde utfall samt drog sig sedan tillbaka. Den
förföljande fienden, väl hunnen förbi höstacken, anfölls i ryggen.
Vid sådana tillfällen togs fångar, som vi insatte i rektors ej
långt därifrån belägna svinstia, vartill vi fingo nyckeln av sonen
Karl, som deltog i bataljerna. Där fingo fångarna sitta med
grisen ett par timmar, innan de återfingo friheten. Men en gång
tröt dem tålamodet, då fångenskapen blev för lång. Väldiga
indiantjut från svinstian påkallade till sist rektorsfamiljens
uppmärksamhet. Det blev räfst- och rättarting med omedelbar dom:
rektors julgris skulle för all framtid få åtnjuta förmånen av
enskilt rum och icke behöva dela detsamma med någon annan.
Man värvade till dessa bataljer anhängare bland
kamraterna. Man var överlycklig, om man för en eftermiddag kunde få
låna någon äldre kamrats värdefulla knytnävar. En av mina
yngre bröder hade en tid som informator den blivande redaktö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
